"Tutto e veramente bello"

Gyllene sol

2012-01-25T09:47:00.000-08:00

Det nya året började med en vacker soluppgång på andra sidan klotet. Har på känn att 2012 kommer att bli ett bra år.

Fullmåne

2011-11-10T11:02:00.000-08:00

I kväll lyser månen rund

över Lund.

Fantastiska fantasi

2011-09-28T14:06:00.000-07:00

"Åh, där är hon ju! Min lilla favoritsäl, hon är så söt! Jag måste krama henne! Hon är min sälmamma!"

"När jag drar svärdet blir jag Englands störste kung!" (Uppe på en stor jordhög, där fem minuter gått åt till att först omsorgsfullt borra ner det i jorden, om och om igen).

Så siktades plötsligt fiendeskeppen i skogen. "En garde!"

Djuren på Skånes djupark, ni som lever, ni äro överflödiga. Men tack för att ni finns, ändå. I ert sagoland, bland piratskepp, fartyg och kanoner.

Sagoslott

2010-10-02T15:58:00.001-07:00

UB i Lund. Alltid inbäddat i grönska. En av de vackraste byggnader jag vet, särskilt på hösten.

Dånande hav

2010-10-02T15:20:00.000-07:00

När det blåste upp förra söndagen samlades mängder med kitesurfare vid Gislövshammar på Österlen. Jag körde förbi - och fastnade. Önskar att jag hade ihärdigheten att ägna mig åt något som verkar så härligt. Kanske en dag ...

Kvällning

2010-07-18T11:34:00.000-07:00

Skymningen sänker sig över "öijn". Från strandpromenaden i mitt älskade Visby.

Lycklig du är och säll

2010-05-06T15:16:00.000-07:00

"Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig du är och säll.
Himlen dig har i kväll."

Av Carl Jonas Love Almqvist. Utsikt från mina föräldrars hus i Höör ikväll.

L'art

2010-04-18T06:34:00.001-07:00

På Moderna museet i Nice, Frankrike.
Vid Promenade de Anglais.

Vart ska jag gå?

2010-01-31T13:16:00.000-08:00

Alice i underlandet frågar kaninen: ”Vart ska jag gå?”
Kaninen svarar: ”Det beror på vart du vill komma…”

Vart vill du komma? Och var hamnar du om du fortsätter på den väg du går nu?

Utan att vara tillfrågade är vi alla utkastade på en livsresa. En resa med tydlig början och ett tydligt slut – och vårt uppdrag är att göra tiden däremellan till något meningsfullt. Pilgrimsvandring är ett sätt att göra detta stora och oöverskådliga och stundom obegripliga, hanterbart och gripbart. Pilgrimsvandringen är vår livsvandring i miniatyr. Att vandra, dag efter dag, är att lära sig något om livets villkor med fötternas hjälp.

Det handlar om uppbrott, vandring och mål.
Uppbrott – för att komma någonstans måste man lämna något annat. Man måste lämna det man känner till för att ge sig ut i det okända.
Själva vandringen handlar om att vara på väg. För att komma någonstans måste man vara i rörelse. Den som slår sig till ro vid vägkanten kommer ingenstans.
Målet – det är detta som avgör riktningen, det är detta som är kompassen och det som kan hjälpa oss att avgöra vilken väg vi ska ta när vi står inför vägval.

På ett papper i Jakobskyrkan i Stockholm i somras, under en utställning om vandringsleden El Camino de Santiago, som jag funderade på att gå. Hittade min handskrivna lapp häromdagen och tycker att budskapet är rörande vackert.

Bilden tagen en tidig morgon i september 2009, på väg till Arzua från Lavacolla. Njöt av den ljuvliga gryningen med dimhöljda ängar och åkrar. Ett par timmar senare började fötterna krångla och jag gick vilse och gick för långt. Det blev den tuffaste dagen fysiskt, men det blev också min "mirakeldag" där jag fick möta fantastiska människor som på olika sätt nuddade mitt hjärta.

Skymning från en bil

2009-10-20T14:58:00.000-07:00

Skogen

2009-08-17T15:48:00.000-07:00

Hemma i Höör igen efter ett år i Stockholm. Ser fram emot att få bege mig ut med kameran i skog och mark igen! Men tills dess ett bildspel. Rose-Marie Nilsson Erwe, en duktig fotograf från Höör, vill påminna om naturens värde i våra liv. Hon menar att även bilder av naturen, inte bara upplevelsen av den, kan frigöra ”lugn och ro-hormonet” oxytozin.
Vackert.

Gotland

2009-07-04T14:28:00.000-07:00

Ingen sommar utan Gotland. Här blåeld vid Holmhällar.

Knoppar

2009-04-18T15:55:00.001-07:00

Lördagspromenad på Norra Djurgården. Knoppar på träden, ljusgröna grästuvor med blå blommor i, snödroppar, en häst, en anka som dök som en vettvilling där det var strömt och en häger som stod och tittade vid vassen.

Hörs inte

2009-03-05T11:40:00.000-08:00

En kvinna talar på Sergels torg. Inne på tredje timmen.
Inte en enda person lyssnar.

Bitter

2009-03-03T12:40:00.001-08:00

Satans järnvägar! Hur svårt ska det vara att boka en biljett Stockholm-Höör med SJ? Har suttit två timmar i söndags kväll, två timmar igår och två timmar idag och ännu har jag ingen biljett. Ringde 0771-757575 för exakt en och en halv timme sedan. När jag äntligen kom fram och förklarade att jag får ett felmeddelande varenda gång jag försöker betala, och att jag testat att boka både ospecificerat, handikapp-plats, tyst kupé, fönster, bord, djurkupé, gång, familjevagn och allt vad det heter, svarar tanten: "Men vad konstit hörru, jag få' samm meddelnde ja" (någon norrländsk dialekt), "jag ska kontkta säljstöde', vänt lite". MEN SÅ KOPPLAR HON BORT MIG! Jag blir alltid, ständigt och jämt, bortkopplad! Det bara tutar i luren. Linjen är död. Varför, Gud? Blir alla andra också bortkopplade eller är det bara jag? Om alla blir det, hur är det tekniskt möjligt? Vad är det som är fel i deras växlar? Eller sitter knapparna fel så att tjänstemännen på statliga myndigheter alldeles för lätt kan komma åt lägg på-knappen av misstag? Var upphandlar de sina telefoner? Eller lägger de på med flit? Kanske sitter hon och skrattar åt mig, när hon "råkat" lägga på. "Ooops."

Jag får ringa upp igen, sitta ytterligare 20 minuter i luren och stirra in i min datorskärm. Springer in i tvättstugan och rafsar ner käderna i en påse och tillbaka till luren, bara för att inse att jag hade kunnat lägga mig och sova i torkskåpet innan världens sävligaste mest liktgiltiga mansröst behagar dyka upp. Han bryr sig inte ett smack om att jag blivit bortkopplad och fått vänta. Han förklarar att jag bara kan boka till Hässleholm på nätet, det går inte att boka ända fram till Höör längre. "De e nåt konstigt i bokningssystemet där nere".
- Men jag kan ju välja Höör som destination på er bokningssida på internet! Hur ska jag veta att jag inte kan boka mer än till Hässleholm? Varför finns Höör fortfarande med om jag inte kan boka dit? Hur kan jag ens få en prisuppgift om det inte går?
"Nä, du har nog lite sämre med att få reda på det", svarar han.
LITE SÄMRE MED ATT FÅ REDA PÅ DET? VAD ÄR DET FÖR SVAR?
"Det är danskarna som har fel i sitt bokningssystem."

Lille vän, danskarna har inte "fel i sitt bokningssystem"! Kan det kanske vara så att danska DSB (som vann upphandlingen om tågtrafiken upp till Växjö och som nu driver Skånetrafiken istället för SJ) och ni inte lyckats skaka hand? Nä, nä, det är danskarnas fel. Det är svaret jag får. Livet består av ständiga frågor, inga svar och imbecill kundservice.

Åååå så glad jag är över att SJ inte får sälja sina torra bullar med brun illaluktande sallad för 89 kronor på den sträckan längre.

Väder

2009-02-26T12:05:00.000-08:00

Efter världens vackraste och lilarödaste solnedgång började det snöa ikväll. Gick genom stan och kisade och njöt. Och så tjuvlyssnade jag på tre killar från Västerås som var i Stockholm för att gå på konsert. De konstaterade att Västerårs är ett Sverige i miniatyr.

22/2

2009-02-21T16:39:00.001-08:00

Midnatt på Eriksbergsgatan. Molly och E.M.D. har just gått vidare till Globen. Snönflingorna lätta som fjädrar. Ljummet och tyst.

Ibland måste man slå till

2009-01-24T09:38:00.000-08:00

När jag var liten fick jag en "elefantnalle" av min storasyster. När hans ögon trillade av, för min kärlek tärde på den, sydde mamma dit nya i form av gula knappar. Elefanten finns fortfarande kvar, på en hylla i garderoben i mitt föräldrahem. Sedan dess har jag älskat elefanter. Och sedan jag upptäckte Svenskt Tenn för ett antal år sedan, har jag sneglat på den här lampskärmen varje gång jag gått förbi butiken på Strandvägen. I dag slog jag till. 520 kronor. Den lyser upp hela mig.
(Bonus: upplevelsen av paret framför mig i kassakön, som köpte ett halsband för 8 000 kronor. "Ja visst, vill du ha det så...", sa mannen till kvinnan när hon provade det.)

Nu vill jag köpa mer av Svenskt Tenns grundare Estrid Ericsons vackra elefanttyg. Jag skulle vilja sy gardiner, kuddar, löpare... Men eftersom det kostar 740 kr/m väntar jag lidt...

Ypen famn

2009-01-22T14:22:00.000-08:00

Himmel på väg till Etnografiska museets utställning om trafficking i lördags. Under molnen Djurgårdsbrunnsvikens isbelagda vatten.

Visste du att tjeckisk-tyska gränsen kallas för Europas största bordell? (Det var jag själv lyckligt ovetandes om.) Eller att bildtexten till ett foto på ett vanligt hyreshus i Norsborg utanför Stockholm lyder: "En lägenhetsbordell i det här huset upptäcks när det blir bråk bland sexköpare som köar i trappan och ut på gården. Under fem veckor identifierar polisen 510 sexköpare"?

På väggen bilder på hyreshus över hela landet, där polisen slagit till.

Hursomhaver barnen kär. Ibland är livet svårt, även utan trafficking. Istället för att skriva att det alltid finns ljus bakom molnen eller något anna smörigt och självklart, avslutar jag med några av mina favoritrader från Ainbusk.

Gunatt, gunatt ti lätn u stäur kring haile oe land
Dagen jär yvar u nå gar vörr ti dråimars land
För imårgå jär en nöiar dag u ja undrar va han kan gi
Ska de bläi en fäinar dag de jär ingen sum kan se
Men däu kan möit mig han ypen famn

Lyssna här.

Gryning

2009-01-05T08:53:00.000-08:00

Promenad runt min älskade Tollerupssjö, där bryggorna andaktsfullt väntar på fötter i tjocka kängor och ljudet av flugfiskelina. Några fåglar kvittrade och flög mellan träden, och bäcken porlade en bit bort.
Snart är det faktiskt vår.

Promenad i mörkret

2008-12-06T11:35:00.000-08:00

Pålsundsberget, Stockholm, Sverige, kl. 15.23. Becksvart. Någon eller några är ute och går med sin hund. (Jag kan inte riktigt se för jag glömde glasögonen hemma i vanlig ordning.) Jag tittar upp mot fönstren och ser julstjärnor. Känner en oerhörd längtan efter att också ha en julstjärna. Och ett hem. Ett riktigt hem. "Dagens i-landsproblem" som HippHipp!-gänget skulle säga. Men sådan är min längtan.

På jobbet läser jag många tidningar och tänker många tankar, som leder till längtan (hur skriver man förresten längtan i plural? En längtan, flera..?). Dessa rafsar jag ner på post it-lappar, som jag klistrar in i min agenda, som jag sedan klistrar in i min "kom-i-håg-att-göra-bok", som sedan ska skrivas av på bokens sidor, för att där förevigas. De senaste veckorna ha samma längtaner återkommit. Jag vill verkligen:

1. Pilgrimsvandra till Santiago de Compostela i Spanien. Ensam. I ett par veckor. Träffa en del, gå själv en del, fundera en del, gråta en del, skratta en del. Ha skoskav en del.

2. Åka till Afrika igen. Denna gång med en viss person. "Happiness is only real when shared", som Christopher McCandles, vars öde förevigats i Sean Penns film "Into the wild" (se den!), skrev innan han dog i Alaskas ödemarker. Titta på världens största sol när den går upp och ner. Skumpa runt på fyrhjulsdrivna utflykter, leka med barn, se giraffer och elefanter, känna Afrika-solen över bleka axlar.

3. Åka till Fredrika i Åsele kommun i Västerbotten och se det stora tempelbygget.

Nu ska jag öppna min dammsugare och leta efter datorns F9-knapp, som jag råkade suga in tidigare.

Roberto Saviano

2008-11-26T13:05:00.000-08:00

Ikväll hade jag förmånen att få gå och lyssna på den italienske författaren Roberto Saviano som skrivit boken "Gomorra" om den neapolitanska camorran. Camorran är äldre än maffian, men ändå känner få till denna kriminella organisations gigantiska omfattning. Saviano gästade Kulturhusets internationella författarscen och begav sig efteråt, med sina fem livvakter i tätt följe, till Stockholms filmfestival och premiären av filmen med samma namn.

Savianos bok har blivit en försäljningssuccé världen över, vilket lett till att han numera lever under dödshot. Han har tvingats gå under jorden och berättade att han ständigt måste flytta från lägenhet till lägenhet. Det är svårt för honom att få ett hyreskontrakt - ingen fastighetsägare i Italien vill ha honom som hyresgäst eftersom det då ser ut som om de tar "hans sida". Den som talar om camorran i Italien anses som "förrädare", som om man "kastat gyttja på sitt hemland" (italienskt talessätt). 29-årige Saviano måste planera allt han ska göra tre dagar i förväg, han kan aldrig gå på fest eller gå och handla. "Mitt liv är i princip förstört", sa han, "men det ni kan göra för att hjälpa mig är att inte låta mina ord falla döda ner, utan gör dem till era egna och sprid kunskapen vidare."

Varför ska vi i Sverige bry oss? undrade moderator Arne Ruth retoriskt. Jo, för att allas vår framtid inte är bunden till nationsgränser, den utspelar sig på en global arena. Och camorran bryr sig definitivt inte om några geografiska gränser.

I bokens inledning berättar Saviano, som är uppvuxen i "Camorraland" och som vågat infiltrera arbetsplatser som styrs av camorran, om hur Neapels hamn "är det hål i jordgloben där allt kommer ut som tillverkas i Kina." Han skriver att: "I Neapel lossar man nästan uteslutande varor från Kina, 1 600 000 ton. Det vill säga de varor som registreras. Ytterligare minst en miljon passerar utan att lämna några spår. Enligt Tullen [...] lyckas sextio procent av varorna klara sig undan tullkontroll, tjugo procent av fraktsedlarna blir inte kontrollerade och femtiotusen är förfalskade och man räknar med tvåhundra miljoner euro i utebliven skatt per halvår. [...] Varje container är regelrätt numrerad, men det finns många med exakt samma nummer. På det viset legitimerar en inspekterad container alla olagliga containrar med samma nummer. Det som lossas på måndagen kan på torsdagen säljas i Modena och Genua eller hamna i skyltfönstren i Bonn och München. En stor del av de varor som förs ut på den italienska marknaden borde bara vara transitvaror, men tulltricken gör att dessa varor stannar kvar. [...] Under fyra tillslag som gjordes slumpvis och nära varandra i tid under april 2005 beslagtog Tullens bedrägerirotel tjugofyratusen par jeans avsedda för den franska marknaden, femtioentusen föremål fån Bangladesh med etiketten Made in Italy och cirka fyrahundrafemtiotusen figurer, bland annat, Barbie- och spidermandockor."

Jag hade ingen aning om detta. Arne Ruth undrade hur det kan komma sig att Roberto Savianos bok, utan ifrågasättande någonstans ifrån, hamnar på kultursidorna och inte på ekonomisidorna. En oerhört intressant och högst berättigad fråga, tycker jag. Tyvärr blev det aldrig någon diskussion om detta, eftersom en man ur publiken avbröt och ropade: "Är inte den viktigaste frågan här ikväll hur vi kan hjälpa Roberto Saviano?".

Och så minns jag att Arne Ruth sa något i stil med följande, som jag för övrigt tror är ett citat av Saviano från i går, när han talade på Svenska Akademien: "Det handlar om skillnaden mellan att känna till och att veta och handla."

Läs Roberto Savianos bok!

Och läs en bra intervju med honom från SvD här.

(Bilden är tagen från en bergsby nära Ancona, där jag var på bröllop 2006. Inte ens i närheten av Napoli, där jag faktiskt också har varit, dock utan att ta kort. Mitt främsta minne är från när jag och pappa kom av båten från Capri, för att upptäcka att han fått punktering på bilen under tiden vi var borta.)

Björkarnas stad

2008-11-19T13:44:00.001-08:00

Fick möjligheten att resa till "Ume" över dagen. Har aldrig varit där förut, och vet inte när jag kommer dit igen. Men jag fick med mig minnet av björkar längs varje trottoar och ett blått rådhus under natthimlen. På Bromma surrade stora snöflingor i lampskenet.

Vägg nummer två

2008-11-17T12:27:00.000-08:00

För ett tag sedan kommenterade jag Helena Gierttas ledare i Journalisten. Läs ledaren här.
Den handlade om det fullständigt idiotiska i att vi journalister lasas ut efter elva månader. Diskussionen i forumet löd som väntat: "usch och fy och stackars vikarier, vilket slöseri med kompetens och vilken belastning för redaktionerna...". Jag håller med! Men - det finns en annan aspekt också, som jag nästan tycker är viktigare. Eftersom jag nu (bättre sent än aldrig) såg att jag fått en kommentar, får jag i alla fall lyfta upp min åsikt som förstasidesstoff på min egen blogg!

Charlotte Pehrson 23 okt 2008, 23:48 #
En aspekt som inte tas upp i debatten är hur läsarna/lyssnarna/tittarna påverkas av utlasningen. Jag tycker att utlasning är ett djävulens påfund och instämmer i det som sagts om detta i tidigare inlägg. MEN jag förfäras också av hur det drabbar dem vi jobbar åt – allmänheten. Nya, gröna vikarier ska på ett par månader lära känna en ny kommun, skapa sig ett kontaktnät, och gärna visa framfötterna genom att leverera slagkraftiga rubriker för att ha någon som helst chans att få stanna kvar. Petitesser lyfts upp till huvudnyhet, såväl fakta som namn blir fel, beskrivningen av hela händelseförlopp förvrids, när inte relevant bakgrundskunskap finns. Var elfte månad ska kommunpolitikerna åter förklara allt från grunden, för ytterligare en ny vikarie. Hur ska en läsare någonsin kunna värja sig mot den falska eller felaktiga verklighetsbeskrivning som jag är övertygad om många gånger skapas på grund av de usla anställningsförhållandena? Detta är en mycket viktig fråga som jag tycker förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Las får inte bara negativa följder för oss anställda, utan också för vår publik.
Jag får ofta höra: “Ni unga har ju inget behov av fasta jobb, som vi hade förr i världen, ni är vana vid att hoppa runt och känner säkert en frihet i det”.Suck.

Helena Palén Olofsson 25 okt 2008, 11:13 #
Charlotte Pehrson: Fantastiskt bra aspekt. Viktig kommentar med tanke på tidningarnas uppdrag. Men här kan man säga att dom genar å det grövsta. Tidningarna alltså. Din kommentar borde toppa ettan på varje tidning i Sverige. Vilken nyhet! Dom utlasade (den utnyttjade kadern) och medborgarna seglar i samma båt. Dom borde göra gemensam sak. Men vilken tidning skulle skriva om det?

Bakom väggen

2008-11-16T15:37:00.000-08:00

Vad är det som gör att en artist eller "kändis" kan älska och högakta sin publik, men inte vara trevlig mot en enskild ur publiken? (Nej, jag har inte blivit illa bemött, jag bara undrar.) Publiken som en levande entitet - älskvärd. Men en beståndsdel inte värd ett jota. Hur funkar det? Samma sak med restauranger, hotell, butiker, medier... En kundkrets, en publik, fantastiskt. Men en enda, usch.

Svaret finns i den här bilden. Jag har bara inte riktigt klurat ut det helt och fullt. Såg en tjej så och fota en vägg vid Centralbron på väg hem från jobbet häromdagen. "Wow", tänkte jag. "Hon måste vara smart". Så jag tog också en bild på en vägg. Lite grafitti eller konstiga streck så blir det intelligent. Djupt. I mig eller betraktaren? Varför? Som om det vi ser är "där borta", åtråvärt för sin otillgänglighet och ogreppbarhet, för att vi kan projicera vad vi vill på det. För att "det" - väggen, publiken, egentligen inte finns som en egen levande varelse. Det är bara sten, billig sprayfärg som kanske sprayades utan att betyda ett skit. Eller en människa tagen ur massan. Vanlig, tråkig, meninglös. Men tillsammans, på håll, på avstånd, en del av en vacker pusselbit.

Var för övrigt och såg Sissela Kyle för ett par dagar sedan. Vilken fullkomligt underbar människa.
Och så RAW med Magnus Betnér, Marcus Birdman, Mårten Andersson och Dag Sørås fra Norge. Sjukt bra! Och i helgen föredrag med David Barceli från USA, f.d. munk som jobbat mycket med Moder Teresa och med soldater i krigsdrabbade områden, om hur all stress och alla trauman vi utsätts för under ett liv lagras i kroppen. Och hur vi kan göra oss fria från detta genom enkla fysiska övningar. Jätteintressant.
Ett 20 min klipp finns här (med exempel på övningar sist, i ett separat klipp på tre min).

Utflykt

2008-09-28T13:20:00.000-07:00

I dag utflykt till Örebro län och Arboga och Lindesberg. En grön bakelse på ett fik, promenix längs Stora Sirsjön, där motorbåtar med dunkande diskomusik rejsade, besök på Coop (mittemot den målade väggen), över kullerstensgator, förbi märklarfirmors skyltfönster ("om jag skulle bo här, vilket hus skulle jag välja då?"). Om jag kunde teleportera mig skulle jag spendera varenda helg med att gå runt och titta på nya världar. Tänkt om jag vuxit upp i Lindesberg, vem skulle jag varit då? Tänk om jag skulle bott i Sigtuna, eller Vadstena, eller Visby, eller någon annan sagostad, vad skulle jag gjort då? Tänk om jag hade suttit på skolbussen mellan Frövi och Arboga när jag var liten. Jag hade kanske bott i ett trähus med knirrande golv och haft en liten katt.

Tänk om.

God natt

Stockholm

2008-09-26T15:46:00.001-07:00

Kvällspromenad och utsikt från Bastugatan. Vackert. Uppe till vänster under den grå himlen skymtar bron som går mellan slussen och gamla stan, som jag promenerar på varje morgon på väg till jobbet. Medan X2000-tåg och tunnelbanevagnar svischar förbi alldeles tätt intill örat.

Besökte NK häromdagen (f.ö. en av mina gamla arbetsplatser) för att titta på en Barbourjacka. Men den satt inte snyggt.

- Hur går det för dig då? frågar en herre i 45-års åldern medan jag står och speglar mig.

- Nja, den är nog lite för pösig i ryggen för mig. Tycker du inte det? svarar jag. (kom igen, sälj på mig den)

- Ja, du är ju lite... (jag tittar förvånat på honom) ...jo, det är den ju.

- Men vad skulle du säga precis, om att jag är..?

- Ja det är ju inte bara jackans fel om man säger så. Om jag får vara lite privat.

- Jo... Visst.

- Har man breda höfter och liten byst så faller den inte så snyggt.

Sen gick han till en annan kund och jag stod kvar och kände mig usel.

Jävla NK.

Var nyligen på en "VIP-rea". Var tvungen att ha med mig entrébiljett. Jag och tre miljoner andra, visade det sig. Stod nästan två timmar i VIP-kö ute i kylan. Väl inne fanns bara en massa skit. Konstiga koftor och jackor som inte passar någon, silkeslinnen i "fyndlådor" och odefinierbara tygstycken i mönster som ger tinnitus bara man tittar på dem. Sneglade på en halvful kjol som jag hade kunnat tänka mig om den inte hade kostat 1 200 kronor. Min kollega såg en halsduk för 1 800 kronor. Människor roffade åt sig som galningar, stoppade ner i tomma pappkartonger och lade i gigantiska högar på golvet. "Det är mitt!" när vi närmade oss. Kön till kassan var jättelång.

Hälsningar från Stockholm

Pilgrimsvandring

2008-09-01T02:15:00.000-07:00

Innan Stockholmsflytt - två dagar på Österlen. Här i tystnad över ljungen på Ravlunda skjutfält...
...som stundtals växlade till sotig, torr mark.
En vandringsstav blir till.
Rav är det fornnordiska ordet för bärnsten. På stranden i Ravlunda låg små lysande diamanter bland tång och stenar. Jag hittade också en.

Bröllop i Ljungskile

2008-08-12T13:43:00.000-07:00

Ljungskile camping har ett guldläge uppe på hällarna med utblick över Orust. Fotnot: 300 kr/natt för en stuga är billigt av en anledning.

Kärlek på en rastplats

2008-08-06T12:14:00.000-07:00

Morgonstund

2008-05-09T12:53:00.000-07:00

Utsikt från tåget strax efter klockan sex på morgonen.

Högtidligt

2008-04-30T13:28:00.000-07:00

Även om en del av mig av okänd anledning inte ville erkänna det, så var det faktiskt rätt så härligt att stå där i samlingen. Bland alla olika som kommit för att få le och förundras lite. Jag har till och med köpt majblomman i år. (Får man vuxenpoäng för det?) Imorgon studentsångarna i Lundagård. Sen har våren kommit.

Första gången

2008-04-13T09:38:00.000-07:00

Lillaysterns valpar ute i skogen för allra första gången. Ett äventyr. Tyckte vi alla alla. Mamma Chilli sprang på dem och knuffade omkull de små liven, som, efter viss tvekan, sprang runt som galningar. De somnade av utmattning så fort de kom hem.

Macro

2008-03-15T04:19:00.000-07:00

Första bilden med mitt nya objektiv, Sigma Macro 105mm F2.8 EX DG. Har längtat i över ett år! Bilden är inget underverk, men dock min allra första och måste därför föras till handlingarna. :-) GLAEDELIG PÅSK!

När man inte vet

2008-03-10T07:13:00.000-07:00

Måste tipsa om SvD:s serie om "kvartlivskrisen". Så bra.

"Nina" skriver i dagens tidning: "Efter att ha läst första delen satte jag mig ner och bara grät. Det var som en tung börda lyfts från mina axlar och jag fick läsa om något som jag hela tiden känt, men inte kunnat sätta ord på. Jag är 25 år och /../ kan se tillbaka på de senaste åren och känna att alla beslut jag tagit har känts helt rätt och samtidigt helt fel."

Jeanine Strömberg skriver: "Det blir mer och mer press på den enskilde individen att lyckas i en allt mer hårdnande konkurrens på en tuff bostads- och arbetsmarknad. I medier förmedlas ständigt bilden av vad det är att vara framgångsrik och lyckad. Man ska ha ett statusjobb, tjäna bra, vara lycklig och vacker och ständigt vara påväg mot mer och bättre. /.../ man ska helst inte vara mer än runt 30 innan man uppnått det mesta."

Jag håller med om allt som tas upp och känner också igen mig i mycket. Hur "pressen" stressat och oroat och hur jag ibland bara längtat efter att få sitta i en fiskebod på Gotland...

SvD:s serie är mycket läsvärd.

Del 1: Knappt vuxen, redan gammal

Del 2: Livsval får många att skärma av

Del 3: Skammen att inte vara perfekt

Del 4: Många läsarbrev om kvartlivskrisen

Hmmm

2008-03-08T02:32:00.001-08:00

Märkligt samtal 1

(Jag är ute och går med min systerson i vagnen)

Gubbe 85+ (närmar sig med stora steg): Får jag också åka?
Jag: Nej… vagnen är nog lite för liten
Gubbe 85+ (tittar på Emil): Vilka vackra drag han har
Jag (anar ugglor i mossen): Ja, det är min systers son
Gubbe 85+ (tittar på mig): Ja men, då är han ju lik dig
Jag (ler): Vi ska skynda oss till tåget nu
Gubbe 85+ (skrattar): Jaså, får man följa med?

Märkligt samtal 2

(Jag sitter på tåget mot Lund, på sätena utanför toaletten. Kvinna 50+, solariebränd och väldigt rynkig kommer ut)

Kvinna 50+: Ouh, det är verkligen inte trevligt att gå på toaletten här, men måste man så måste man
Jag (läser min tidning): Ja
Kvinna 50+: Men jag har med mig en sån här vet du, den är hur bra som helst (tar upp en liten flaska med bakteriedödande gel som hon smörjer in händerna med)
Jag: Ja, men det är ju jättebra
Kvinna 50+ (smörjer för fullt): Ja, att tvätta händerna är viktigt. Jag har med mig den här när jag går och handlar. Man tar ju i så mycket grejor och man vet aldrig var folk har haft händerna.
Jag: Nej, det vet man ju inte
Kvinna 50+: När mina barn var små så fick de alltid tvätta händerna så fort de kom in. Deras kompisar tyckte det var konstigt när de var hemma hos oss men jag sa att ni måste tvätta händerna annars blir ni sjuka
Jag: Jo det är klart, men deras kompisar har väl överlevt fastän de inte tvättade händerna lika ofta?
Kvinna 50+: Ja, fast mina barn har bara haft maginfluensa en enda gång var och det är tack vare att de tvättat händerna så ofta
Jag (som aldrig haft maginfluensa): Mmmm
Kvinna 50+: Fast det får ju inte bli för mycket såklart. Jag läste en bok som heter ”När tankar blir till tvång” och den kan jag rekommendera om man har funderingar kring sånt här.

Ny favvolåt

2008-02-29T15:59:00.000-08:00

Rihannas "I hate that I love you"
(Yes, jag inser att jag är som ett Bregottpaket... men jag står för det!)

Is

2008-02-29T14:10:00.000-08:00

Jag längtar till sommaren. Eller rättare sagt, till nångång i april. När det är kallt men man känner värmen i hörnet och ser i solen att den snart är här.

Lyssnade på Eva Dahlgren på Mejeriet i Lund igår. Vilken fantastisk röst hon har. Bättre än på skiva. Jag tänkte inte så mycket under konserten, utan vaggade mest, som en halt anka fram och tillbaka (och lite orytmiskt, har aldrig rört mig till ballader så länge på en och samma gång, förutom kanske i lågstadiet).

Men när jag tänkte så tänkte jag på svenska gudstjänster. Och hur tråkiga de är. Jag kan förvisso räkna gångerna som jag suttit i bänken på mina fingrar, men varje gång har jag blivit lika besviken.

Tänk om orgeln och stenålderstexterna och wellpappsalmerna kunde bytas ut mot en tiondel av den inspiration som en människa har, som levt sitt liv och vågar öppna sitt hjärta och berätta om all osäkerhet och ånger och de drömmar som funnits där. Och gitarr och lite vackra toner som klingar i blodet. Då skulle jag gå.

Eva Dahlgren berättade att hon nyligen blivit ombedd av Svenska kyrkan att skriva en ny psalm. En trösterik psalm för människor i sorg. Med modern text. Hon ville gärna och kände att hon skulle kunna skriva en sådan visa. Men så kom frågan, när allt var diskuterat och bestämt, "Tror du på Gud?". För det var hon tvungen att göra.

Så hon funderade och grubblade och gick promenad efter promenad och bad Gud om tecken. Inga brinnande buskar eller så, bara ett enda litet, litet tecken, på att hon gjorde rätt.

Men inget hände på flera veckor. Så hon bestämde sig för att hon inte vill försöka tro på Gud längre och tackade nej till att skriva psalmen.

Jag tror att Eva Dahlgren står närmare det vi kallar Gud, än många, många människor inom Svenska kyrkan.

Det var en mäktig konsert. Avslutar med att citera henne:

Friheten är en flyktig vän.
Varje dag står ny att vinna den.
Liksom dig själv, och den du vill vara.

Barnvakt

2008-02-16T10:40:00.000-08:00

Skulle gått ut ikväll, men på grund av force majeure ställdes planerna in. Istället föll min lott på att vara barnvakt åt den lille parveln, som inte vill något annat än att vara hos sin "mammmammmaaa". Efter två timmars skrikande sover han nu äntligen. Funderar nästan på att sadla om till barnskötare, tre examina till trots. Behöver ett jobb! Satte i halsen när jag läste Sydsvenskans jobbannons inför sommaren. Deras vikarier ska helst ha tre års erfarenhet i bagaget och redan ha ett jobb i dagsläget, men ändå vilja söka till Sydis, för att man antas vilja "testa något nytt".

Testa nytt i all ära, men under en sommar?! Som sökande förväntas du alltså ta tjänstledigt från ditt andra jobb för att jobba som vikarie på Sydsvenskan under ett par förgängliga sommarveckor. Need I say more om arbetsmarknaden för oss nyutexaminerade journalister?

Jag hade kunnat skriva om annonsen åt dem:

”Är du en av alla dem som trodde att du kunde skriva redan innan journalistutbildningen, men som tog dig igenom flera års studier ändå, för att visa för arbetsgivare svart på vitt att du faktiskt är en vettig person?

Kul för dig. Men vi kollar fortfarande inte på din ansökan.

Nu söker vi dig med ett annat sorts driv bakom pennan. Inför sommaren letar vi efter vi ett antal hungriga reportrar som vill skriva om malmöbarnens sommarlov, testa GB-glassar i värmen, recensera utebion i Folkets park och ringa semestrande kommunpolitiker för att få kommentarer till dödfödda artiklar om niondeklassarnas matvanor och nedskräpning i Hjärup.

Du har antagligen en fast tjänst på SvD, DN eller Dagens Industri, där du arbetat i ett antal år och tjänar bra med pengar. Åren då du harvade som lokal kommun- eller allmänreporter reporter är förbi, men har gett dig ett ovärderligt nätverk. Naturligtvis kan du även fotografera och hoppa in som webbredaktör, videoreporter och redigerare på kort varsel.

Välkommen med din ansökan!"

Suck.

Detta ska, hursomhelst, föreställa ett försök att skriva lite, som andra bloggare gör. Tycker faktiskt det är underhållande att läsa andras personliga inlägg, där de skriver att de bakat sockerkaka, att de snart ska dricka varm choklad, att de gick en sväng på söder och såg ett par sjukt fina mjukisbrallor. Und so weiter. Kan bara av någon anledning inte förmå mig själv att publicera sådant. Tror jag har en inbyggd tråkighets-vanföreställning om mig själv.

Lyssnar nonstop på Justin Timberlakes "Losing my way". Så grym. Och skön att dansa till. Hade jag fått vara en enda artist i hela världen hade jag velat vara Justin. (Skulle för övrigt gärna vilja ha honom här hemma i soffan).

Är det någon som vet varför tanter färgar håret lila så får ni gärna höra av er. Har funderat över detta sedan jag såg den första sockervaddsbullen när jag var tonåring, och hela spörsmålet väcktes åter till liv häromdagen, när jag såg en tanta med en extremt syrenfärgad kalufs här i Höör. Vad kan de möjligen tänka när de ber frisörskan om färgen? Eller är det frisörkåren som har en sorts hemlig pakt där de kommit överens om att få alla gamlingar att se ut som Simpsons-figurer bara för att det är kul? Kan inte erinra mig att jag sett lila tanter i andra länder.

Har ikväll sett melodifestivalen - detta fasansfulla jippo (och Kristian Luuk) - mot min vilja. Ska dock erkänna att Sanna Nielsens "Empty Room" var väldigt vacker. Vet hur det känns att sakna någon så. Rafsade ner texten på en gammal tidning, bara för att ha den. Kunde inte sagt det bättre själv.

Till sist vill jag utfärda en varning. I vårt samhälle finns det många konstiga människor - en del står väsandes i en busskur sent om natta med salivet rinnande nerför hakan, andra går på Lunds gator med en skylt om vem som mördade Olof Palme, en del är ensamma tvättstugepoliser som brinner för att göra livet surt för andra, och ytterligare några finns på nätdejtingsajter i form av kåta ryskor som letar efter svenska män. Men de absolut konstigaste, mest absurda och groteskt verklighetsfrånvända personligheterna återfinns på bostadsbytarsajterna.

Det är helt sant.

Happy Valentine's

2008-02-15T01:51:00.000-08:00

Om man är sjuk på alla hjärtans dag stavas den bästa meducinen helt klart hallonsorbet. Min lille systerson Emil sprider kärlek.

Söt familj. Valparna är två veckor och har precis börjat öppna ögonen.

Los Angeles

2008-02-05T12:10:00.000-08:00

Kylan och skyfallen över Los Angeles i "sunny California" började när jag och systern anlände - och upphörde när jag åkte hem åtta dagar senare. Bilden föreställer King Kong, sedd inifrån en normalt sett öppen buss - nu med regnskydd - under Universal Studios "World Famous Studio Tour". Det var ungefär så här nära jag kom en filminspelning (allt var stängt när vi var där) och kändisarna som jag läser om i skvallerblaskorna. Under en guidad limousinetur i Hollywood och Beverly Hills fick jag även se Steven Seagals hus (jo, jo!) och Halle Berrys hustak i fjärran. I den lokala mataffären spanade jag in "Richard Fish" från Ally McBeal (han som kittlar Lucy Liu i knävecket) och så såg vi en av killarna i tv-serien "Entourage".

Dr Phil svarade aldrig på mina mail om att få sitta i publiken (hallå, vem tror han att han är?!), men som tur var fick jag en biljett till The Tonight Show med Jay Leno istället. Det var verkligen hur kul som helst. Jag satt på första raden, bredvid en galen brutta från Boston som visade brösten för Jay Leno, sprang upp och dansade på scen innan sändning och var allmänt skrikig. "I looove your glasses! They are sooo cute!" utropade hon när hon fick syn på mig i början av showen. I slutet, när Jay Leno gav henne sin halvätna kanelbulle (han bakade bullar med en av gästerna i programmet) för att få tyst på henne, blev hon fullständigt till sig i trasorna. "Can you believe it?! He gave me his cinnamon roll! I am just such an open person, you know. Like, when I saw you, I commented on your glasses right away. That's just who I am! Want to taste some?".

I declined.

Los Angeles var en härlig stad, som det faktiskt, med lite möda och efter ett par återvändsgränder, går att ta sig runt i även om man inte har bil. Alla vi mötte var jättetrevliga och oerhört hjälpsamma. Det finns en del konstiga människor som vandrar runt på gatorna också förstås, men attityden mot dem är inte som i Sverige. När jag stod och väntade på flygbussen i fredags, satt det en hemlös man vid en papperskorg och fräste och skrek som om han vore besatt. Kommentar från paret som stod bredvid: "He must be having a rough day. God bless him".

Las Vegas

2008-01-24T22:40:00.000-08:00

Las Vegas var verkligen en upplevelse. Vi gick runt i timmar och tittade på de fina hotellen längs "the Strip", och hade gärna stannat längre än tre dagar. Här i lobbyn på "the Bellagio", där delar av filmen Ocean's 11 spelades in. Taket var täckt av vackra upplysta blomblad av glas. Utanför hotellet såg vi "de dansande fontänerna", en helt makalös vattenshow som ges en gång i halvtimmen inför horder av turister (Ocean's 11 slutar framför fontänerna). Jag och Ulrika såg den tre gånger...

På hotellet "The Venetian" gled gondolerna runt i riktiga kanaler under vackra ljusblå, molnfyllda himlavalv. Vi glömde nästan bort att vi var inomhus. Mängder av exklusiva butiker som Gucci, Prada, Marc Jacobs, Yves Saint Laurent vart vi än tittade. Det spelar ingen roll på vilket hotell du bor eller hur mycket eller lite pengar du har - som gäst i Las Vegas är du välkommen överallt. Det gillade jag. Och så är jag mycket stolt över att jag dubblade min insats på Kasinot. Gick därifrån med åtta dollar. :-)

San Francisco

2008-01-22T16:42:00.001-08:00

Jag och lillasystern har spenderat tre dagar i San Francisco. Mycket kullar, många hemlösa - och så spårvargnarna. Här på väg ner till hamnen, Fisherman's Wharf, i en cable car, medan solen gick ner.

Gott Nytt År

2008-01-01T10:32:00.000-08:00

Promenix i Höör på årets sista dag.

Nyårsafton är magisk. Ytterligare ett år ligger framför oss, fyllt av händelser som vi inte har en aning om idag, fyllt av vägar som vi inte vet att vi ska gå på. Men om ett år står man återigen och blickar tillbaka. Det är coolt.

Och så raketerna! Jag älskar fyrverkerier. Finns det något häftigare? Nix. (Köp en ”Nilens silverjuvel” eller en ”Blinkerbomb” och jag faller som en fura.)

Hursomhaver. Efter att ha dragit streckkoder och slagit in varor i wellpapp till leda hela senhösten och julen, hoppas jag på ett spännande 2008. Som en vän sa till mig, ”det kan ju på många sätt inte bli så mycket sämre” (än 2007). Förutsättningarna är således goda. Jag är av princip emot nyårslöften men för att ha någon som helst chans att klara dem går jag härmed ut med dem in public (till mina fem trogna läsare, d.v.s.). Challes ytterst blygsamma förhoppningar och nyårslöften ser ut som följer:

Att hitta ett bra och roligt jobb
Att hitta en mysig bostad
Att träffa mitt livs kärlek
Att träna mera
Att börja meditera
Att sluta sno Marlboro Lights av min kära mor

Avslutar med min favoritdikt som jag älskat sedan jag var 14 (och som jag reciterar för mig själv ibland i min ensamhet, när det är mörkt ute och stjärnhimlen klar).

Kram o Gott Nytt År!

Viktor Rydbergs Kantat från 1877

”Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
o mänsklighet du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma
som lyser blek och matt –
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?

I jordens syner röjes,
att allt här nere ändligt är;
och då till himlen höjes
din forskarblick, du spanar där..."

KLICKA HÄR FÖR FORTSÄTTNING

"An(other) inconvenient truth"

2007-12-30T14:33:00.000-08:00

Tror du på spåkärringar? På att man kan förutse framtiden och "läsa av" andra människors inre? Oavsett inställning, se det här klippet från youtube. Jag såg det för några månader sedan och tänker fortfarande på det. För min del så visar det en av de största sanningarna om mänskligheten. Säger inte mer än så. Titta själv. Vad tycker du?

Do you believe in psychics? Is it possible to predict the future? Whatever your opinion, watch this clip. I saw it a couple of months ago and am still thinking about it. I believe it conveys one of the greater truths about mankind. Will leave it at that. Watch it and see for yourself. What do you think?

To be still

2007-12-09T11:09:00.000-08:00

En kille sitter och mediterar på Stockholms central, mitt bland alla rusningstrafikanter. (Gjorde reklam för nåt meditationscentrum, kanske sitter han egentligen och tänker på vilken film han ska hyra på Videomix senare, vad han ska göra för mat när han kommer hem eller hur han ska lirka loss den där bruttan från igår. Oavsett vilket är det coolt.) Jag vill också kunna vara stilla när allt runtomkring är kaos.

Underbar dokumentär

2007-11-21T17:46:00.000-08:00

Hotelldirektör Maja Nyblom. Foto: Jörgen Arrebäck (taget från svt.se/.../1/c6/85/68/76/klar_palacehotell.jpg)

"Gästerna betyder allt för mig, jag älskar dem allihop. Och snart är man 93 år, det är inte klokt. Arbete betyder hälsa och välstånd sa di förr. Arbete och danse, det är det bäste, då håller man sig frisk. Tror jag. Man ska skratta och va' gla".

Maja Nyblom drev Hotell Palace i Hultsfred fram tills hon var 94 år. Hon avled i maj i år. Tre dagar tidigare svängde hon på de lurviga på dansbanan. Se denna helt underbara dokumentär om en helt makalös människa som fram till hon dog städade, bäddade sängar, checkade in gäster och lagade hotellfrukostar. Alldeles ensam. Jag grät så jag trodde jag skulle dö. (Men så har jag också alltid älskat känslosamma dokumentärer. Ratade som åttaåring tecknade filmer och satt istället och tittade spänt på serien "Goda Grannar". Följde på helspänn hur kameran filmade Iris och Helge. Iris ensam i soffan i den mörka hallen. Ledsen. Helge ensam vid det tjocka furumatbordet. Ledsen. Helt sinnes, naturligtvis. Det svenska mörkret och den stillsamma vardagen har alltid berört mig ända in i benmärgen på någon konstig vänster.)

"Palace Hotell" är av de absolut bästa dokumentärer jag sett. (Får nog dela förstaplats med "Rebel Music - the Bob Marley Story". Se gärna den också! Njutning för själen indeed.)

Är övertygad om att alla har en roman att berätta.

KLICKA HÄR FÖR ATT SE MAJA NYBLOMS. Vilken krutgumma...

Spänning...

2007-11-15T16:38:00.001-08:00

... kan vara att betrakta pippifåglar.
Min lille systerson Emil, fyra månader, tittar med stora ögon. Så även mostern.

Tollerupssjön

2007-10-25T09:28:00.001-07:00

Paus från datorskärmen. Promenad vid Tollerupssjön i Höör. Otroligt vackert.
Inom kort har jag mitt examensarbete i juridik i handen. Kan redan känna segerns sötma... sweet.

UB

2007-10-07T14:25:00.001-07:00

Trappan utanför Universitetsbiblioteket i Lund. Inte förrän UB omfamnas av röd murgröna är det höst på riktigt. I love Lund.

Words of wisdom

2007-10-03T15:28:00.000-07:00

Får snart finbesök från Östergötland och håller därför på att städa. Hittade ett gammalt vykort med några visdomsord från Søren Kierkegaard:

"Livet måste levas framåt,
men kan bara förstås bakåt."

God natt från Höör.

Bullar

2007-09-28T10:10:00.000-07:00

Var idag inne på 7 Eleven för att handla senaste numret av Veckans NU! för att läsa om Britney (stackaren) och Mel B och alla di andra. Där sålde de två kanelbullar för 15 kr och fyra för 25. Mittemot, utanför Espresso House, stod en stor skylt på marken som gjorde reklam för kanelbullens dag den 4 oktober. Megabild på en bulle och texten "Kanelbulle 22 kronor" på en stor röd stjärna.

Fick plötsligt en flashback till hela uppväxten och alla tågresor med SJ, där personalen glatt hälsade resenärerna välkomna till bistron: "Idag serverar vi kaffe med kaka för endast etthundrafyrtionio kronor. Vi har även dagens husmanskost med valfri dryck för bara fyrahundrafemtio kronor." Dryg som jag kände mig gick jag in på Espresso House och frågade om det ingick kaffe i priset på 22 kronor eller om det verkligen bara var en bulle skylten gjorde reklam för.

Det var bara en bulle.

"Ska 22 kronor för en enda kanelbulle vara billigt?" frågade jag då.

"Nej, billigt är det verkligen inte", svarade killen.

Jag förstod ingenting. Gick tillbaka till 7 Eleven och köpte Aftonbladet med Klick! för att även läsa om Marie Picasso och hennes sjukdom.

(Har någon lust att lära mig hur man frilägger en bild i Photoshop är det för övrigt bara att höra av sig. :-)

"alberto morrocco paints bluebirds but he colours them green"

2007-09-18T15:05:00.000-07:00

Lyssna på den här 17-åriga tjejen. Hon spelar piano och gitarr fantastiskt vackert och sjunger så man ryser i hjärtat. Inspelningskvaliteten är inte den bästa, men lyssna på texterna.

Så här skriver hon om sig själv på sin sida. Riktigt bra.

i am jose and i'm seventeen
i like winter and coats and scarves
i'm not a horrible person
and i enjoy hobnobs and laughing
though probably not together cos that could get messy

nothing is beautiful or ugly
in itself,
beauty lies
in the beholder's eye.
the more a thing attracts
the lovelier it seems

- bihari, the satasai

small talk is banned. don't ask me how i am because that is a waste of a comment. just tell me if you have ever seen a ghost, or what your desert island disc would be, or what you'd do if you were invisible, or what colour coat you are planning on buying for winter, or the last thing you thought before you went to bed last night. or anything that you desire. i would like to know it all :)

Hööstpromenad

2007-09-10T12:42:00.000-07:00

Går ofta promenader här himma i Höör, så ock idag. Då fick kameran följa med. Men till min stora besvikelse var nästan alla hagar tomma på djur. Förra veckan stod jag och samtalade med 40 kor en lång stund. I den här hagen fanns länge också en gris som jag brukade hälsa på. Men så en dag när jag gick förbi förra året så hade hans bås brunnit upp. Nu finns det ingen gris mer. Väggen där båset fanns är svart från röken. Jag undrar vad som hände.
(Jag börjar också undra lite varför jag har den här bloggen. Jag är ingen åsiktsmaskin och lämnar inte heller ut detaljer om killars sms till mig. Inte för att jag får så många, men ändå. Det är rätt så kul att läsa om. Klicka på Mary som älskar skvaller" i länklistan till höger och läs om hennes dejt. Hur kul som helst. Till then: Challes höstpromenad continues... :-)
I love kastanjer. De är så vackra. Minns när jag gick på dagis och vi gick i stadsparken i Lund och plockade fickorna fulla. Hemma satte man tändstickor i kastanjerna och gjorde små djur av dem. Those were the days...
Kylig men vacker kvällssol. Har alltid älskat hösten mest av alla årstider. Det känns som man är "hemma" på något sätt. I hösten. "Klorofyll är det ämne som ger växter deras grönafärg. Ämnet spelar en avgörande roll i växternas omvandling av solljus till energi genom fotosyntes. Klorofyllmolekylerna deltar inte i själva reaktionen utan fungerar som en sorts ljussamlande antenn." (Wikipedia).

Nakenchock!

2007-09-03T08:35:00.000-07:00

Inte riktigt... men väl chockerande. Har hittills bara läst i DN om de nya ryska skolböckerna, som i tidningen kallas "Kremls beställningsverk om historien". Fruktansvärt! Vågar knappt tänka på vilka förödande konsekvenser hjärntvätten kan få för världshistorien. Jag hoppas att fler tidningar tar upp detta.

Artikeln "Stalins terror försvaras i Putins nya skolböcker"

Efterföljande debatt "Historiens makt"

På soptippen...

2007-08-20T15:43:00.001-07:00

... i Höör hittar man ett gäng som räddats från att hamna i återvinningscontainrarna.

Sommarstugan

2007-08-19T05:04:00.001-07:00

Spegelblank sjö. Svärmar med mygg, lommen som sjunger och en massa nyss ilagda kräftburar (i ett icke-planerat totalt ologiskt mönster som man bara kan drömma om att komma ihåg på morgonen).
Medan vi sover kryper de små liven in i burarna. Nio centimeter, annars åker de i igen. (Roligt att fiska, däremot kan någon annan få äta upp dem. Väntar fortfarande på dagen då jag ska vakna upp och vara vuxen och dricka kaffe, vilja njuta av en fin likör - och gilla att sörpla inälvorna ur kräftor).

Fri som en fågel

2007-08-19T04:45:00.000-07:00

Var och såg Rasmus på Luffen på Friluftsteatern i Gamla Linköping. Jag och en massa barn. De skrattade så de höll på att kikna åt fröken Hök som skulle ge Rasmus pisk för att han sprungit in i henne av misstag när de andra barnhemsbarnen slängt ett lakan över hans huvud. Jag försökte tycka att det var lika roligt. Men det är bara att inse att humorn har förändrats sedan då (vissa insikter skall komma till en del människor sent i livet). Hursomhaver så var musiken bra.

Se på luffarn som går där på vägen. Se på luffarn Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår går han ut och går
för att söka sig äventyr.

Han går så långt som vägarna räcker.
Han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin då far vanvett i 'n,
det är det som ger honom hans mod.

Han vill va fri som en fågel, fri som en fågel
och då är det som nånting ropar: Kom!
i hans galna luffareblod.

Gåshud

2007-08-11T06:03:00.000-07:00

Blev i går introducerad till Paul Potts, som deltog i ett brittiskt underhållningsprogram på tv - en sorts talangjakt. En blyg telefonförsäljare som, enligt honom själv, hela sitt liv kämpat med sitt dåliga självförtroende. Klicka - och få gåshud.

Greetings from Astrid

2007-08-01T09:33:00.000-07:00

Astrid Lindgren är och kommer alltid förbli min idol. Det som ligger mellan raderna är magiskt. Vassegod, några citat ur en nyinköpt bok:

Ronja Rövardotter
"Skogen hade de talat om. Men inte förrän hon nu såg den så mörk och underlig med alla sina susande träd förstod hon vad skogar var, och hon skrattade tyst bara för att älvar och skogar fanns. Hon kunde knappt tro det, tänk att stora träd och stora vatten fanns och var levande, måste man inte skratta då!"

Pippi Långstrump
"Om ni skulle ta och gå hem nu", sa Pippi, "så att ni kan komma tillbaka igen imorgon. För om ni inte går hem så kan ni ju inte komma tillbaka. Och det vore synd."

Madicken
"Sen kommer skyfallet. Med blixt och dunder och brak så att de kippar efter andan, ett så ursinnigt åskväder att mamma bleknar och Lisbet illtjuter av skräck. Madicken är också rädd, visst är hon rädd, men under den rädda Madicken finns en annan Madicken som sitter där och ryser av hemlig fröjd över att nånting kan vara så hemskt och så vackert och så farligt och härligt. Om igen känner hon livet i sig."

Vi på Saltkråkan
"Men så var det Pelle, hur skulle det gå för honom? Hur skulle livet bli för en som kunde ge sig till att gråta för att folk såg ledsna ut i spårvagnen eller för att han hade mött en katt som såg ut att inte ha någonstans att bo. Detta ständiga bekymmer för att någon människa eller någon katt eller någon hund eller någon geting inte var tillräckligt lycklig, hur skulle han orka med det i längden? Och alla andra besynnerligheter som han grubblade över! Varför det sjöng i telefontrådarna så att man ville gråta när man hörde det, och varför träden susade som om de sörjde över någonting och hur det kom sig att havet brusade så dystert, var det för alla döda sjömäns skull, frågade Pelle med tårar i ögonen. Men han kunde vara glad på sitt eget besynnerliga vis också."

Hässlehåla

2007-07-24T14:57:00.001-07:00

Toalett på Hässleholms centralstation. Kommentar överflödig. Välkommen.

En kanna Pimm's

2007-07-18T07:40:00.000-07:00

Jo då, vimmelfotograferna är ute efter mig, så är det. ;-) Här på Stora torget i Linköping med världens bästa fotografer: Carolina Byrmo och Ola Axman (eller Axwall, enligt Vimmelkillen). Efter bilden delade jag på "en kanna Pimm's" med en kollega. Det var verkligen en kanna. Har heller aldrig sett så stora frukter. Tänk dig ett päron delat i två delar. Och så tryck ner det i glaset. Helt sinnes.
Lärdom av kvällen: 1) Pimm's är inte gott. 2) Sushi är inte värt besväret.

"Det heter bangolf!"

2007-07-16T22:59:00.000-07:00

Ingen sommar utan minigolf heller. I trevligt sällskap och på slitna gamla filtmattor. Förstås.

Jag är moster!

2007-07-16T15:16:00.001-07:00

Måndagen den 9 juli blev jag moster till lille Juan Emil. 49 cm lång och 2,9 kilo. Helt underbar.

Visby i dimma

2007-07-08T16:59:00.001-07:00

Ingen sommar utan Gotland! (Ella'?) Tog en spontantur till Visby i helgen. Två dagar, flera hundra millimeter regn - och bara dimma!
Utsikt från min favoritplats Galgberget. St Görans ruin i diset. Av havet syntes inget.
Regn i spindelnät.
Gränderna lika vackra som alltid.
Kalkstenshus.

Midsummer in Ydre

2007-06-24T16:17:00.001-07:00

I södra Östergötland, på Ydregården i Ydre, närmare bestämt, firades det midsommar för hela slanten.
Det såg framförallt min kompis Carolina till. Hon älskar dans kring midsommarstången och sprudlade av glädje till "små grodorna", "skära, skära havre" och "raketen". För att nämna några. Jag hoppade i en halvtimme. Har fortfarande träningsvärk.
Pappa ser till att snapsglasen är fyllda. Vi sjöng Ingmar Bergmans snapsvisa: "Tystnad! Tagning!" och åt i säkert tre timmar. I mitten lillasysters pojkvän, som med sitt "multikultiursprung" lärde östgöten både det ena och det andra. Framförallt engelska, spanska och danska. :-)
Östgöten tar ett kvällsdopp i Östra Lägern. "Åh så kallt! Det värker i låren!"
De blivande föräldrarna är söta tillsammans. (Foto: Carolina Byrmo)
Jag äter mest choklad.
På midsommardagen fick vi alla guidad tur genom de östgötska skogarna och stannade till på många vackra utsiktsplatser. Här är jag och Carolina, som jag lärde känna på Corren förra sommaren. En av de duktigaste fotograferna och bästa människorna jag någonsin träffat. (håll utkik efter hennes bilder i Aftonbladet i sommar!) (Foto: Carlos Gatica...)

Utsikt från X2000

2007-06-17T12:07:00.000-07:00

Det jag vet om om min framtid sträcker sig till den 19 augusti, vad som sedan följer är frågetecken. På väg till Linköping och nio veckors sommarjobb var himlen klarblå och fylld av gigantiska och mycket vackra cumulus humilis.

Blå, Blå Vindar Och Vatten

2007-06-10T08:50:00.000-07:00

Challe åkte på utflykt i det skånska landskapet och hittade drivved på en strand.

En strandflugas utsikt.

Vallmo längs vägrenen. Bello.
"Kom hem till mig, jag bor i ensligheten".

Examensfest!

2007-06-03T12:29:00.001-07:00

I fredags blev jag fil. mag. Jo, jo! (Måste iofs ansöka om examensbevis, men ändå...). Först lunch med lärarna på universitetet, sedan party party med klassen. Mina bilder från dagen finns här:

Album 1: http://www.facebook.com/album.php?aid=25491&l=b6d36&id=730995502

Album 2: http://www.facebook.com/album.php?aid=25502&l=f9a7b&id=730995502

Blues

2007-05-31T07:55:00.000-07:00

En gammal bild ur mitt fotoalbum. Jag och min barndomsvän Maria träffade The Crooners när vi jobbade i Visby sommaren 2003. Låg och vilade hemma i sängen mellan arbetspassen på campingen när vi plötsligt väcktes av en blandning av bas, munspel, gitarr och dunkande plåt på högsta volym ("Hand-clapping, foot stomping rock 'n' roll that bring together elements of blues, swing, country and folk music") . Stod snart som två fjån i folksamlingen med breda leenden över hela ansiktet (killarna var sjukt söta :-). Maria köpte skivan i ett nafs. Med svettiga händer tog jag mod till mig och frågade om de ville komma in på gården på fika (läs: varmt mineralvatten, det var vad som fanns hemma). Det ville de. Och vi flög på små moln hela veckan. Sedan dess har de rest runt i USA och Europa och spelat på pubar, gator och torg. (Klicka här eller här för att lyssna på deras musik.)

Fick idag ett gruppmail från bandet, som meddelade att Nyles Fitzgerald (bandets grundare, längst till höger i bilden, med instrumentet "washtub bass") nyligen omkommmit i en trafikolycka i New York. Blev påkörd av ett tåg och dog på sjukhuset. Född 1980.

Personalfest samma sommar. Vår jobbarkompis Ulrika (mitten) var deprimerad, men det visste ingen om. På hösten tog hon livet av sig.

Tänkte skriva något roligt idag, men så blev det sorgligt igen. I hjärtat känns det lite som när man tittar ut över en vindstilla skymning över Östra Lägern i Östergötland. Med ljud från lommen och fiskar som plumsar in the distance. Och lite rosa himmel i ena kanten.

Jag är verkligen så sjukt tacksam över att jag lever. Så sjukt glad för att jag finns till. Blir verkligen ledsen över att människor försvinner, vill försvinna, ur bilden.

Nästa gång jag skriver nåt ska det vara roligt. Jag lovar.

Melankoli-challe

Osäkerhet

2007-05-29T16:00:00.000-07:00

Av olika anledningar har jag idag tänkt mycket på en krönika som Ingemar Unge, en fantastisk och helt galen människa som jag fick förmånen att lära känna under min praktik på Tidningen Vi, skrivit om självförtroende (i marsnumret):

"Nu sitter jag och funderar på att avskaffa begreppet självförtroende, som särskilt unga flickor anses lida brist på. Orsaken till detta förslag är att jag inte tror att det finns något självförtroende. Hos någon. /.../
   Allt som är gott och fint och bra har fötts ur osäkerhet, tvivel, kamp, ångest, vånda, inre diskussion, ständiga omprövningar - ur tvärsäkerhet och gott 'självförtroende' kommer ingenting annat än inbilskhet, dumhet, dryghet och felsyn.
   Självförtroendet skapar ingenting.
   Känner du dig osäker och värdelös och tvivlar du på din förmåga och är allt hopplöst och svårt och framtiden svart?
   Bra - då gäller det att inte bygga upp något självförtroende utan att skaka fram lite vilja, lust och jävlar anamma och envishet i trots mot all osäkerhet.
   Osäkerheten ska inte bort, den är myllan för det som ska växa fram."

Han är en vis man.

Tårtor och Taxi

2007-05-27T04:55:00.000-07:00

Var på Annas och Saras födelsedagsfest igår där det serverades sex eller sju olika tårtor. Helt gudomliga. Maräng, choklad, cheesecake, blåbär.... minns inte alla, även om jag åt av samtliga. Har aldrig ätit så mycket tårta förr. Sen bar det av till en annan fest där jag fick ännu mer mat och väldigt starka drinkar.

Efter lite shakande på Hipp skulle jag åka hem till Höör. Var helt säker på att jag skulle hinna med sista pågatåget. Men tabellen i mitt huvud stämde inte med verkligheten. Tåget var long gone. Åkte till Lund för att sova över hos syrran. Stod utanför hennes lgh och famlade med nycklarna. Men de passade inte. Hade tagit med mig fel par. Kikade in genom brevlådan, för att åtminstone känna mig lite hemma mitt i natten. Det luktade hennes lägenhet.

Gick till Burger King och anlöt mig till kidsen som kommit från nationerna. Hade (som vanligt) glömt mina glasögon hemma, så jag satt och kisande medan jag iakttog deras suddiga ansikten. Insåg att valet stod mellan en parkbänk i tre och en halv timme eller en taxi hem för 709 kronor.

Bestämde mig för en bänk på perrongen. Väl där ångrade jag mig.
Fick en bil för 600 spänn förutsatt att det var utan kvitto. Vilken deal. I 40 minuter satt jag och lyssnade på killens livshistoria. Han hade varit tillsammans med en tjej som var alldeles för svensk. Efter tre månader ihop blev hon svartsjuk för att han mailade med andra tjejer på Internet. "Du har säkert haft sex med dem" sa hon i ett års tid efter upptäckten. Fy fan vilken brud, så jävla svartsjuk, du vet. Nu ska jag starta eget, men du vet det kostar minst hundratusen. Jag har sagt till de andra att de ska sköta det snyggt, bara jag får mina förtiotusen. Man måste hålla staten borta du vet. Ger de sig på dig har du inte en chans. Men jag vill bli ekonom. I januari kanske jag ska börja läsa ekonomi i Lund du vet. I Bosnien har vi en historia om en kille som går på en pub och dricker öl men så sover han på en parkbänk och blir våldtagen av en man men vaknar inte, och nästa gång händer samma sak. Så den tredje gången på puben ber han om vodka istället för öl. "Jag får så jävla ont i röven av den där ölen."

I glädjen över att ha fått mala oavbrutet under hela taxiresan skrev han ner sitt mobilnummer på ett visitkort och gav mig.

Kom hem och grät en skvätt på fyllan och kände mig fattig.
Nu är det bättre.

Uppsats och fest

2007-05-25T13:59:00.000-07:00

I denna grotta har jag skrivit min journalistuppsats dag och natt de senaste två veckorna (ja, bilden är redigerad, jättesnyggt jag vet, men symboliken är omfattande, allt annat runt mig har varit i mörker). I onsdags kl 12.00 skulle den vara inlämnad. Klockan 14 körde jag från Höör med ett utkast i en påse, gled in på den enda lediga parkeringsplatsen bakom sociologen, sprang in till tryckeriet och skrämde vettet ur den stackars killen som jobbade där, som ändå fixade att trycka den på 20 minuter. Jag blev så glad att han fick en present i yran. Abstractet (som jag skrivit på morgonen, efter att ha varit vaken 24 h i sträck) hamnade fel, en bilaga kom inte med, innehållsförteckningen blev vajsing (hann inte dubbelkolla att allt såg OK ut innan jag körde) och den "slutliga diskussionen" som författats i ett töcken två timmar tidigare vågar jag inte ens titta på. Ibland är jag verkligen extra glad över att jag är en sån där noggran och ordentlig person som lägger krutet och största delen av min tid på att skriva välformulerade fotnoter och tillägg, ofta med små, små faktauppgifter som har tagit sjukt lång tid att hitta (en enda siffra i inledningen krävde att jag läste två statliga utredningar). Jepp. Analysen får vänta till sist, challe. Jättebra. Men nu är det gjort. Efter att ha varit vaken i 40 h i sträck sov jag tolv, och sen bar det iväg till Lillsjödal utanför Höör med några i klassen.
"Alla ska med!". Självutlösaren gör sitt på en stubbe.
Jag och Taner, eller enterTa(i)ner. (mest jag)
Erik höjer glaset. Senare på kvällen förvandlades han till "Naughty Eric" och visade både bringan och kalingarna. Tänk vad lite sprit kan göra med ungdomarna.
Tobias, aka Tobbekay, also kvällstidningsreporter. Hans "partyskiva" gick varm i cd-spelaren (som Andreas hittat på sin korridor, den minsta jag sett, ungefär lika stor som ett äpple, fast i plast). Han sa att han tror på mig. Att jag kommer att göra stjärnkarriär. Men på kvällen stensågade han mig när jag försökte berätta roliga historier. Nu känner jag mig låg.
Samtidigt tycker jag att mina pressfotografiska anlag börjar synas allt mer. Här fångar jag Martins kapsyl in action.
Niclas fotar Ove och Taner. Jaha, då var man klar med universitetsvärlden då. Sju år och nu är det tack och adjö på riktigt. "Det var det hele", som man siger på dansk. Avslutar med en dikt som lillsyster Ulrika har skrivit:

Dikt
Det finns många snåriga stigar att vandra,
det finns många stora vägar att gå,
det finns höga berg att bestiga
och därmed toppar att nå.

Är mitt hjärta färdigskapat,
är min själ fri?
Kan jag själv välja vem jag vill vara
och vem jag vill bli?

Vilken stig ska jag då välja,
åt vilket håll ska jag gå?
Vilket berg vill jag finna,
vilken topp vill jag nå?

- Ulrika Pehrson

Event of the week (weak?)

2007-05-19T18:29:00.000-07:00

Ikväll gick jag på toa på Pågatåget.
Och tryckte in larmknappen.

Personalen kom farande och undrade om jag var OK. Innan dess hade en överförfriskad yngling redan försökt bryta upp dörren och stod utanför och tjoade "Behöver du hjääälp?" medan jag (som i vanlig ordning varken hör eller ser något förrän det är för sent) i panik drog upp brallorna och upptäckte att det var en stor springa i dörren.

Det var så roligt att jag fortfarande skrattar åt det.

När "ynglingen" gick av i Eslöv tryckte han sig utifrån mot fönsterrutan och kysste mig.
Jepp, där satt veckans hångel.

Pågatågen är verkligen som ett kinderägg.

Stureplan nästa

2007-05-13T05:56:00.000-07:00

Japp, då var man fångad på bild, på Piccaboo - "Ditt community med flest mingelbilder i Sverige varje vecka!". Så nu har jag signat upp mig för att få mingelbilder från Stockholm, Göteborg och Malmö och nyhetsbrev om heta events varje vecka. Om jag värvar fem medlemmar kommer jag gratis till "nivå 2", där det bland annat ingår "ett utökat sortiment av smileys" samt möjlighet att besöka andras profiler utan att de ser att jag varit där. Kolla för övrigt in denna sjukt roliga filmen på Youtube - "I huvudet på en brat", om "svenskveckan i Troppan". Hur kul som helst. (klicka).

Se sig själv

2007-05-10T14:03:00.000-07:00

Får alltid feta rysningar när jag åker förbi Eslöv - och är väldans glad att jag sitter innanför glasrutan. Det är som om man fortfarande stod där på perrongen, 16 år, på väg hem från Bergaskolan. Eller inne i stationshuset, vid fönstret, utanför toaletterna som alltid luktade piss, där jag ristade in mitt namn i en av marmorskivorna. Begagnade BMWs som surrade runt stationen på helgerna. Tjocka halskedjor i silver. Insydda 28 tums jeans och platåskor. Ugh.

Anna fixar med håret efter en kaffe på Herkules i Lund. Jag testade kameran för att få tips av fotografen och tog så många bilder att jag tror hon höll på att smälla av. "Den här bilden ser ut som jag", sa hon. "Vet inte riktigt varför, men den är liksom bara jag."

Gott att va himma igen!

2007-05-05T11:18:00.000-07:00

Så harrlet att komma himm till den skånska våren! Rapsfälten blommar för fullt
... och bokskogarna lyser i ljusgrönt. Magiskt att köra under dessa tak av trädkronor. Påminner alltid om när jag var liten och "tältade" i trädgården. Samma ljud, samma ljus, samma lukt. (oui, I could be crazy)
Var en sväng i Västra Hamnen idag med syskon och päron. Fullt med folk i solbrillor....
... och hus med markiserna nerdragna.
Lillasysters hundar Chico (spanar efter brudar... eller killar, det spelar ingen roll) och Chilli på hundrastplatsen.
Lillasyster Ingrid, som väntar en liten pojke i sommar...
...lillasyster Ulrika...
... och jag och Chilli (fotograf: Ulrika). Det blev en del bilder... måste ju ta igen alla jag inte tog när jag låg däckad och drack Resorb i rum 310 i Phnom Penh! Tjingeling så länge

Blinkande tempel i resväskan

2007-05-01T03:49:00.000-07:00

Jag och min mage är snart på väg till flygplatsen (där "departure tax" (!) på 25 USD väntar i luckan). Måste bara snabbt sätta mig vid datorn för att lägga ut en bild på repan (ett par av receptionisterna i alla fall, de höll på att byta skift när jag kom med kameran) och skriva att det blev ett rätt bra slut ändå, trots matförgiftning. Fick ett jättefint brev av en av tjejerna i receptionen i morse, där hon skrev att jag var very "nice" och som "a sister". Och så fick jag en present. Det berömda templet Angkor Wat (som jag inte hunnit se) - med blinkande lampor i olika färger(!). Så nu tar jag med mig templet himm. Alla i receptionen har varit helt underbara hela tiden jag bott här. Well, off to airport. Ska be om ett "aisle seat" den här gången...
ugh.

Magsjuk...

2007-04-30T00:47:00.000-07:00

Blir inget mer fran Kambodja... har legat dackad i fyra dar nu. (Antagligen inget smart drag att ata den dar salladen..!)

På jakt efter leenden

2007-04-25T08:58:00.000-07:00

Jag och Geidre, praktikant på Ecpat (och bor på samma hotell som jag) åt en dyr sallad och avnjöt varsin coconut smoothie på ett fint café ikväll. 11 USD för oss båda, vilket är en halv "minimilön" här. Receptionisterna på mitt hotell tjänar ungefär 70 USD i månaden. En polis 30. (En av anledningarna bakom den utbredda korruptionen). De högst betalda i regeringen sägs tjäna runt 500 USD. Fattigdomen är enorm. Ingen vanlig kambodjan skulle ha råd att köpa det gröna "sticky fried rice" för 45 cent som jag köpte igår.

Jag skriver om barnsexturism men är bara en observatör. Som på ett zoo. Vad vet jag om verkligheten? Drog med mig min nyfunna vän till "the riverfront" i mörkret ikväll. Där ska det finnas fullt med gatubarn som säljer sig. "Alla barn som säljer böcker eller andra saker säljer också sex". Såg en massa barn sitta längs med vattnet i klungor. Många åt sniglar med små skedar. Köpte två (kopierade) böcker om Röda Khmererna av två 12-åringar. ("We go to school in the morning, we work all night long, very hard work, you are very beautiful with blue eye" - samtidigt som en av pojkarna passade på att byta ut en av böckerna i min väska mot en billigare, jag kände ingenting.) Ser knappt några västerlänningar här, men så är det också low season. Vi såg totalt tre andra vita människor vid riverfronten. En ensam vit kille i 25-års åldern som satt med säkert sju gatubarn, skrattade och skojade och klämde på en tjejs ben. En rödhårig vit man som satt med en ung kambodjanska (de sa inte ett ljud till varandra, hon såg hur uttråkad ut som helst). En storväxt vit man i 50-års åldern som gick och höll en späd kvinna i handen medan hennes lille son sprang bredvid. Vad vet jag? Kanske helt oskyldigt. Men vilken turist går där när mörkret fallit? Vad ska man göra där? Köpa sniglar och glo på tandlösa gummor och hemlösa barn som ber om pengar?

Vi åkte vidare, till en ökänd sexgata. Men antingen åkte vi fel eller så är verksamheten dold. Imorgon fortsätter jag leta. Tänker inte åka himm utan att med egna ögon ha sett åtminstone delar av den verklighet som jag hittills bara har på papper.
(Inga foton, det är att be om trubbel att gå runt med en kamera).

Flied lies

2007-04-24T07:59:00.000-07:00

Ris (eller flied lies) till frukost, lunch och middag. Idag upptäckte jag att det även finns som snack - "sweet sticky rice" i en hulkenliknande grön färg. Smakade kokos.

Imorse körde min tuktuk-chaufför rakt igenom bensinstationer (jag höll på att dö av skratt) och rakt emot körriktningen på de stora boulevarderna (det är inte vanligt, men det händer att en moped kommer susandes emot alla andra) till Ministry of Interior. Men vakterna bara skakade på huvudet och sa att vi skulle köra vidare. Nästa stopp blev Ministry of Agriculture and Fisheries. Jag vägrade gå av trots att min chaufför propsade. Vidare mot en police unit, där ingen kände till den jag skulle träffa. Tillbaka till Ministry of Interior. Redan sen, till ett möte jag inte ville missa (sjukt svårt att få intervju). Alla skakade på huvudet. Igen. I växeln hade de ingen med det namnet. Plötsligt kom en person och sa att han visste var det var - och pekade på en dörr med ett gigantiskt hänglås. Det var absolut det kontoret jag letade efter. Jojomänsan. Jag log så brett jag kunde, sa "no, no" och bad dem ringa min kontaktperson som bokat intervjun. Men inrikesministeriet höll på att faxa och då fungerade inte telefonlinjen. Tillslut kom beskedet: åk tillbaka till police unit. Jag och tuktuken fick poliseskort dit så att vi inte skulle köra fel.

Jo men visst, min intervjuperson hade funnits där hela tiden! Ingen hade vetat det när jag var där första gången! Nu satt han i möte, men han hälsade, genom en stängd dörr, att jag kunde sitta ner och vänta. Jag andades ut och min chaufför drog vidare. Fem minuter senare kom chefen och sa att det hela var ett missförstånd. Personen jag ska träffa fanns inte alls där! (Vem i hela fridens namn pratade bakom dörren?). Jag log så brett jag kunde. Igen. (Höll på att trilla sönder inombords, ingen pratade engelska och någonstans satt en viktig person och väntade på mig). Vilket resulterade i att han skjutsade mig tillbaka till Ministry of Interior på sin moppe. 40 minuter sen och med svetten rinnandes nerför mina röda kinder trillade jag in hos ministeriets enda "legal advisor".

Dagens andra intervju hade jag ingen adress till. Kollade deras hemsida där jag hittade den. Men verkligheten såg annorlunda ut. På #30, Str 431/99 fanns nämligen en helt annan organisation, som aldrig hade hört talas om den jag skulle besöka. De var vänliga och ringde Yellow Pages, som hade en annan adress. Men den var också fel. Och alla telefonnumrena hade upphört. En timme senare hade jag kommit rätt. "I have been waiting for you for quite a while". Jo jag tackar. Gatorna i Phnom Penh har inga namn, bara nummer. Ett till typ femhundra. Och de ligger inte i logisk följd. Inte husnumrena heller. Tur att det finns hjälpsamma människor!

Vandring i "NGO land" och lite turistande

2007-04-23T05:39:00.000-07:00

Den första bilden visar två fåglar på Wat Phnom (tempel och stadens högsta punkt, 27 m) som jag idag ”befriade” ur sin bur för 1 USD. ”Pray for them” löd instruktionerna. (Jag gjorde mitt bästa…). Det är ungefär så mycket turistande jag hunnit med. På fredag, när alla mina intervjuer är över, hoppas jag kunna utforska staden mer – och med andra ögon än dem jag har just nu, när jag bara vandrar i ”NGO land”. Även om jag mest svettas och går runt med dåligt samvete för alla som står redo att ”serva” mig (för att få lite cash), gillar jag ändå att vara här. Det är lite som i Sydafrika, fattigdom överallt, som liksom utrotar allt det här med märkeshets och smink och yta och ”vad jobbar du med”. Kvar står man med sig själv.

Den andra bilden är utsikten från International Labour Organizations (ILO) kontor, där en av dagens intervjuer ägde rum. Folk bor faktiskt i denna rivningskåk, som i princip helt saknar fasad och stora delar av taket.
Den tredje bilden är poolen på mitt hotell, där UN och NGO staff bor. Fast eftersom det är ”hot season” är det också ”low season”, så jag får nöja mig med några smällfeta holländska pensionärer som sällskap. Vågar faktiskt inte ge mig ut i stan på egen hand med min dyra kamera, så detta är vad jag kan erbjuda… Intervjuade en NGO idag som i samarbete med polisen arbetar med att skugga misstänkta barnsexköpare i stan på kvällarna. Utlänningar tar oftast sikte på gatubarnen medan kambodjanerna själva (som utgör majoriteten av förövarna) hellre besöker ”establishment based instututions” som barer och massagesalonger. Inte alltför sällan är päronen barnens hallickar. Varför? Ingen har något svar. Fattigdom. Såklart. Men det finns ju fattigare ställen i världen där föräldrar inte säljer sina barn. Röda Khmererna (som slaktade över en miljon människor mellan 1975 och 1979) är ett svar jag fått. Kanske förstördes ”parental ties” under skräckväldet.

Kan nämna att jag åt min allra första ”majs- och röda bönor-yoghurt” igår och att kvinnorna här inte tycks raka sig. Inte för att de är håriga, utan för att jag blev utskrattad i supermarket när jag frågade om ”razor” (drog upp byxorna och demonstrerade, men ingen förstod). Till slut kom managern och visade mig rakhyvlar för män. Tjejen i den nya kassan fnissade.

Kram från andra sidan klotet

I baksätet

2007-04-19T05:20:00.000-07:00

Anlände till Phnom Penh igår. Flög över plåtskjul och senapsgula, torra jordar innan vi landade i 36 graders värme. Vilken skillnad jämfört med Bangkok! Så oerhört mycket fattigare. Luften genomsyras av köttlukt, vägarna är dammiga och slitna, fyllda av av ”motos” som blåser förbi och tuktuk-chaufförer som står längs vägkanten och ropar åt förbipasserande.

”Gå inte ut ensam på kvällen”, ”håll hårt i väskan när du åker tuktuk” (moped med vagn) är råden jag fått. Men jag måste säga att människor är fantastiskt vänliga. I Bangkok inte ett leende någonstans. Allt är superbilligt. 12 cent (!) för en halvtimme på internetcafé (inklusive ett glas vatten som jag serverades). Ett stort paket färdigskuren ananas 28 cent.

Har idag intervjuat två NGOs. Har åtta intervjuer kvar, bland annat med representanter för inrikesministeriet och turismministeriet. Innan jag åkte fick jag höra av folk som varit här att ”inget funkar som i Sverige”, ”räkna inte med att de är organiserade och att du får intervjuer eller att folk kommer i tid”, ”kolla intervjupersonens bakgrund, ofta har de lite erfarenhet men ger sken av motsatsen”. Men inte ens i Sverige har jag mötts av sådan ordning och reda och välvillighet att hjälpa en student från Sverige. Samtliga personer jag ska träffa är experter på området.

Bilden föreställer ”min” tuktuk-chaufför som jag haft hela dagen. Han arbetar för Ecpat och har skjorta och hjälm med budskapet ”Absolutely Against Child Sex Tourism”. Ikväll ska jag träffa en tjej från Litauen som jobbar som volontär på Ecpat, och som bor på samma hotell som jag.

Ett barn för fem dollar

2007-04-17T10:08:00.000-07:00

Skulle ha velat ta en bild på uteliggarna på gatan utanför hotellet, pojken jag såg sova på en refug imorse och den gamle mannen som gick och tog upp rester ur soptunnorna när jag gick hem från Sky Train ikväll. Men någon måtta får det vara på friheterna. (riskerar inte heller kameran på en mork gränd! :-). Bangkok är verkligen en stad av kontraster och jag är glad att jag fick åka hit. Har intervjuat folk idag, bland andra programansvarig på Ecpat International som arbetar med barnsexfrågor. Han var oerhört kunnig och inspirerade mig verkligen. Resor ger perspektiv. True dat. Mellan 500 och 600 barn sägs ”gå åt” i badorten Pattaya – varje kväll – för att tillfredsställa kåta turisters lustar. Det är så att man vill spy. Min stora nackdel när jag nu åker till Phnom Penh är att jag är kvinna. Barnen som säljer sig för några dollar kommer inte att prata med mig, och förövarna kommer inte att snacka vitt och brett om sina eskapader med mig på barstolen bredvid. Det är sjukt så många världar det finns, som man inte har en aning om överhuvudtaget existerar.

Shopping, kärlek och buddhor (i omvänd ordning)

2007-04-16T11:56:00.000-07:00

Shopping

Kärlek (Jag ser hemsk ut men jag bjuder på det)

Buddhor

(it's all about the money)

Idag tog jag en guidad tur. Valet stod mellan två turer: tempeltur eller palatstur. Det blev den första eftersom jag är ganska intresserad av religion. Klockan elva blev jag hämtad på el hotel. två timmar senare körde vi fortfarande runt i stan och hämtade upp folk. Sedan följde tre och en halv timme buddhastatyer i olika storlekar och en guide som ingen förstod. Till allt sa han ”this is 74 years old”. Jag fattade noll. Det var det värsta jag varit med om. Vilken turistfälla. Efter att ha sett the Golden Buddha (världens största i massivt guld) och ungefär 200 andra blev vi slussade till någon sorts ”factory outlet” för smaragder. Där var det tänkt att vi skulle köpa blingbling. Fruktansvärt.

Ännu värre var att en 50-årig irakier som var med på turen hade utsett mig till sitt hjärtas dam för dagen. Klängde vid mig som ett plåster, bad mig att ta kort på honom framför varenda en av de jäkla statyerna (helt sinnes! Vad ska han göra med alla bilder?), pussade mig på handen och frågade om jag ville ses ikväll. Jag avböjde vänligt. Lyckades smita mot slutet och tog mig till köpcentret MBK, där jag handlade kopia på Mulberry väska åt lillsyrran åt en glass och strosade runt. Gick i två timmar men hann bara täcka ungefär tio procent av varuhusets yta. Hur stort som helst! Köpte ett par fina Diesel (eller vad det nu är…) jeans för 150 kr. På kvällen träffade jag en kompis till en kompis som arbetar och bor i Bangkok. Han tog mig till en ”sportsclub for members only” där jag fick smaka riktig thailändsk mat och en väldigt intressant inblick i hur det är att leva här. Mycket trevligt! Tack, Magnus!

Och så fick jag veta att hotellet jag bor på troligtvis är ett hotell för ”affärer”, där gifta män checkar in över dagen för att hoppa runt i sänghalmen med sin älskarinna. Sådana hotell finns det visst gott om och jag bor på ett av dem (ett sunkigt sådant). Gött.
Imorgon intervjuer. På onsdag mot Phnom Penh.

Bangkok i mörker

2007-04-15T10:27:00.000-07:00

Efter tio timmar i luften anlände jag idag till Bangkok. Satt bredvid
en mycket trevlig thailändsk kvinna på planet som möttes av hela tjocka släkten på flygplatsen. Hennes dotter erbjöd sig vänligt att köra mig till mitt hotell, som ändå skulle ligga ”på vägen”.
Det var fel.

Hotellet, Y.M.C.A. Collins International House, som jag blivit rekommenderad av vänner, har upphört att existera. Det förstod vi efter drygt tio samtal till ”gula sidorna”, ett antal turer fram och tillbaka på den stora motorvägen (hennes kille fick ibland backa rakt emot all trafik för att kunna vända!) och efter att ha stannat flera personer som inte hade en susning. Hemma i Svealand tyckte jag förvisso att det var lite konstigt att jag aldrig fick svar på mina mail till hotellet (!) men tänkte att det löser sig… Tjejen, som själv jobbar på hotell, ringde upp gula sidorna igen och fick flera tips på prisvärda hotell. En timme senare däckade jag i sängen på ”Rex Hotel” en bit utanför centrum. Hon var min ängel idag! (Jag kan se mig själv i en taxi prompt insisterande på att det visst ska ligga ett hotell här… sedan avsläppt med all packning mitt på motorvägen i 35 graders värme).

Tog ikväll Sky Train in till Siam Square för att få en bid mad. Döm om min förvåning när jag kommer in och hör att restaurangen spelar ”It’s fun to stay at the Y.M.C.A…”!!! Helt sjukt. Det blir mörkt redan vid 18, så jag såg inte direkt nåt av stan. Däremot noterade jag hur det känns att gå runt i en musikvideo. På gatlyktorna sitter stora högtalare som pumpar ut musik runt hela Siam Square. Samma låt även om du förflyttar dig. Såg ett par stora lyxiga köpcentrum och en massa affärer med märkesvaror. Min shopaholic till lillasyster skulle vara i sjunde himlen. Annars mest mörker, trafik och ljudet av visselpipor. Hoppas se mer imörrn. (på bilden syns skytrain-spåren)

De ä bar å kör

2007-04-12T15:50:00.000-07:00

Om 48 timmar sitter jag i luften på väg till Bangkok. Ett par dagar där och sedan vidare till Phnom Penh. Kan redan känna flygplansbrummet och kylan när man sätter handen på fönstret. Och hur det känns att gå av planet.

Det är "hot season" där nu.
Jag är vit som ett lakan.
Kjempegreit.

När jag var 20 var jag inte rädd för nåt. Det är jag nu. Borde man inte bli modigare med åren? Har knappt sovit de senaste två veckorna. Bara suttit och knappat på uppsatserna om barnsexturism. Det är barnsexturism när jag sover, barnsexturism när jag vaknar, barnsexturism när jag äter. Förstår inte riktigt hur det här ska gå till, att bli klar i juni med allt. Men man brukar klara mer än man tror, det är mitt motto. De ä bar å kör. När jag är klar har jag sagt till mig själv att jag ska ta en vecka i juni i "bodi" på Gotland. Jag ska sitta där helt själv och göra inget mer än att gå till Konsum i Klintehamn och sitta och titta ut över Karlsöarna.

Skulle ha läst min Lonely Planet om Southeast Asia och känt mig laddad. Pol Pots Leende om Röda Khmererna och känt mig bildad. Men jag har inte hunnit.

Det blir att packa och tvätta och skriva att-göra-listor i sista sekund.

Var i helskotta tar all tid vägen?

Snart står jag och min blå resväska på en gata i Bangkok som frågetecken.
Första gången någonsin i Asien. Wish me luck.

Challe

Underhållning

2007-04-07T02:47:00.000-07:00

"I think rub on conversation the great word be a complexion" (Jag tror gnida på samtal det stora ordet vara en ansiktsfärg). I går tittade jag för första gången på en piratkopierad film från Thailand (Marie Antoinette) och jag kan bara ångra att jag inte gjort det förr. Hur roligt som helst. Text finns i tio procent av filmen och då ser den ut så här. Förstår inte syftet med texten men skrattar gör man. (I filmen hör man: "After our conversation I think great work will be accomplished"). Ska till Bangkok om en vecka och tar självfallet emot beställningar.
Glaedelig påsk!

Tutto e bello... (numero due)

2007-04-03T15:29:00.000-07:00

Himlen var helt knallröd ikväll. Tog en sväng på cykeln för att dokumentera.

Tutto e bello...

2007-04-03T14:21:00.000-07:00

Natten mot i söndags körde en 21-årig kille ihjäl sig här i Höör. Han körde rakt in i den här väggen och dog på fläcken. Samtidigt satt jag hemma och kollade på tv och åt chips.

Den här killen hade hela livet framför sig. På en sekund är han borta. Lämnar efter sig en familj, som aldrig mer blir sig lik. Vänner som aldrig kommer glömma. Jag tänker på allt man skulle vilja säga och göra, men som man aldrig gör, för att man är rädd, för att det är pinsamt, för att man inte vågar. För att man är feg. Men imorgon kan man vara borta. Livet kan ta slut. Närsomhelst. Jag eller mina syskon eller mina föräldrar. Jag blir så arg, på mig själv, för att jag ofta är feg. Det är så onödigt. Ett enda stort slöseri med tid. Som om det var det man kom hit för att göra.

Jag ska bli moster!

2007-03-29T14:49:00.000-07:00

Lillasyster väntar en liden pöjk i juli. Nu är han runt 30 cm lång och väger som en Aladdinask. Han suger på tummen, sparkar och lyssnar till ljuden utifrån. "Kvinnan kan gå upp mellan 225 och 450 gram i veckan". Grattis, pringrid... ;-) Puss från tu hermana mayor (!)

Premiär för nya kameran

2007-03-26T17:53:00.000-07:00

Min lillasysters hund får introducera min blog. Har nyss köpt min första digitalkamera - en Nikon D80 - och Chilli var min första modell ute i skogen. (När man inte vill ta tag i examensarbetena gör man vad som helst för att undvika dem: städar, går promenader, skickar iväg jobbansökningar mitt i natten - och startar en blogg, fastän man egentligen inte gillar bloggar.)